[20:21] 051112
Jag är rädd för mej själv.. å för det å för livet å för att gå ut å för jaa allt! Dom lugnade jag har blir jag nog nästan mer nojig av kryper ihop å blir rädd när någon kommer för nära åtminstone när jag tar dom på kvällarna. Tar jag dom inte så ligger jag å petar på Anton för att han inte får somna. Vill inte att Anton ska gå på sina samtal för då kommer dom ta han ifrån mej. Är alltid rädd för att Anton ska försvinna, eller snarare att Ni ska ta honom ifrån mej. Vilket ni kommer att göra… okej det är inte bara dåligt va bra tvp veckor innan nyss. Men nu har allt rasat igen. Har ingen lust till att göra nått å när jag väl har det har jag ingen ork. Känner mej aldrig hungrig länge. Har börjat spy igen. Har dock inte så jätte starka självmordstankar. Dom finns där men går oftast att slå bort. Det däremot börjar villa mer. Ippa inte gilla Det! Funderade lite på det innan kom fram till att det åtminstone funnits sen jag var ihop med John, alltså sen 2002. innan des har jag ifs typ inga minnen. Bara några om vad en polare sagt eller så. Om Det uppkom när jag var ihop med John kan jag förstå. Jag var mest rädd för John eller då var jag inte det men det är det jag kommer ihåg nu. Han kunde aldrig ta ett nej, eller jaa inte så ofta i alla fall. Fan jag pallar inte mer! Det här funkar inte längre. Lägg in mej på nån avdelning för observation eller nått. Å utredning med för den delen. Jag kan inte gå i ett halv år till utan att få nån diagnos över huvudtaget!! Jag vill inte det heller jag vill veta vad et är med mej så jag kan jobba på att bli bättre! Så jag kan börja plugga folkhögskola så jag får min gymnasiekompetens men det skiter ni fullständigt i för NI SKITER VERKLIGEN I MEJ!! Jag betyder inte nått för er jag kan lika gärna gå å dö! Jag blir ju ändå bara en i mängden!! En av alla självmord!
Fan vad jag hatar er!! Jag ska låta er va! Jag ska lägga mej i min säng å dö för er! |